19 december 2010

Rädsla, men för vad då?

Hoppas du är redo att följa med i en tankebana, isåfall är det bara att läsa:

Hmm, idag har min hjärna fått gå igenom ett psykiskt krig, den slutar att fungera ordentligt när slag mot kroppen utdelas, och då är det inte slag av den typen att jag ska ramla ner och dö direkt. Gör inte ens ont i jämförelse med annan smärta jag står ut med då och då, springa milen under 45 min gör definitivt mycket ondare till exempel. Men hjärnan blir som urblåst. Vi pratar om "snäll boxning" här. Slag mot kroppen då och då i förutbestämda slagkombinationer, så slagen är inte ens en överraskning, men jisses vad borta jag blir i huvudet. Så länge det inte förekommer kroppskontakt funkar varje kombination perfekt, men så fort det blir det så slutar den att fungera.

Kan nog erinra en viss respekt, ovana och liiiiite rädsla också måste jag erkänna. Det är väl för att jag inte vet hur det kan kännas. Tror att det bästa vore att bli slagen knock out så vet jag vad det värsta är, och det har jag ju varit med om också, fast inte av ett slag då, men svimmat har jag gjort många gånger av olika anledningar, faktiskt av smärta några gånger, och då snackar vi SMÄRTA! Det jag utstår vid "snäll boxning" är inte smärta, det är rädsla och respekt för SMÄRTA.


Nej då, jag ska inte be om att bli knockad, så dum är jag inte, men vad tusan, jag vill bli lite tuffare, jag behöver ju inte vara rädd ju, för det gör inte ont. Det är riktigt rolig träning, och jag älskar det, nu behöver jag bara ta upp det till en annan nivå. Få hjärnan att klara av lite psykisk terror av kroppens försvarsmekanismer mot rädslan för eventuell smärta.


Igentligen så känner jag nog samma sak när jag ska springa långt eller fort också, lite rädsla och respekt för om jag klarar av smärtan det åsamkar. Men då behöver jag inte tänka så mycket, det är bara att springa framåt, det jag behöver tänka är att inte tänka på att det är jobbigt och gör ont i musklerna, fast igentligen är det ju det jag gillar allra mest, att ta ut sig ordentligt, det är rädslan för att jag inte klarar av smärtan som gör mig nervös. Antar att det kallas nervositet.


Eller så är det så att det är kraven jag har på mig själv att lyckas som jag är rädd för att misslyckas med. Ghaaaaa! shit, den var lite jobbig faktiskt! Det är nog där skon klämmer faktiskt. Jaha, då var det utrett, dags att ta itu med. Sorry för att du fick vara med i mitt utlägg kring detta, men jag blev riktigt upprymd, nu vet jag vad som ska göras. Lösa problemet och gå vidare!


Första måttot får bli:

Det är helt okej att misslyckas, det går att göra om hur många gånger som helst!


Helt fantastiskt! Go for it!

1 kommentar:

  1. Precis. Det kallas krav på sig själv för att lyckas.
    Mamma

    SvaraRadera