
Så här kändes det och så gick tankarna under loppet:
1-3 km: helt lugnt, det här kommer gå fint 13.5km/h
3-4km: Vore gött att komma över 5 km nu. känns det så här kommer det vara jobbigt i slutet men det kommer vara lugnt att fixa tiden. 13.5km/h
4-5km: Nu börjar det kännas lite, och det var nu det ökade upp till 14.1km/h.
Jag sänkte till 13.5 igen
5-7km: När det är 3 km kvar är det bara att köra på, tänk vad gött det är när det är 1 km kvar. Börjar bli lite torrt i munnen.
Känner blickar från andra runt mig. Kom igen nu Frida, du ger dig aldrig så är det bara.
7-8,5km: Nu börjar maskinen få fnatt, den ökar oavbrutet upp till 14,1 och jag får sänka hela tiden, Henrik får börja ligga över panelen och fixa tiden. Psykiskt jobbigt! Tvångstankar om att han ska nudda nödstoppen. Ghaaa.
8,5km-9,5km: Kör nu för tusan, skit i farten. Kör! Töm huvudet! jag klarar det. Fortfarande tempostrull med maskinen. Här får jag en påhejning av grannen på bandet bredvid. Imponerande, säger han!
9,5km-10km: Jag kommer definitivt att klara tiden. låt tempot öka, nu kör jag till mål!
Målgång: Vrål! Grannen säger starkt jobbat! Jag är urnöjd och broder också! Vi sätter oss på bänken och summerar.
Nu är känslan positiv, och jag är evigt tacksam till alla som hjälpt mig hit.
Funderingar kring träningen
En annan sak jag märkt är att människor runt omkring mig börjar bli ifrågasättande mot mängden träning jag utför. Jag förklarar mitt upplägg, men de har svårt att förstå. Jag får inte sluta tro på mitt upplägg. Varför ifrågasätter man ett träningsupplägg? Avundsjuka? Okunskap? Medmänsklig oro?
Jag har en tanke bakom min träning och den tanken och de mål jag satt upp kräver hård träning, stön, vilja och en hel del humor och glädje. Att samtidigt bli stark och lyfta 50kg i bänkpress och att löpa under 45 min på milen är en ganska svår kombination. Det tycker jag iallafall. Jag är dessutom riktigt nära nu också. 2,5kilo kvar
Nästa träningsperiod kommer att läggas upp i 6+6 veckor med 1 veckas vila efter detta och sedan 6+6 veckor igen. Efter 6 veckor kör jag om igen och börjar med lite lägre vikter i styrketräningen för att öka upp igen. Detta för att hålla motivationen uppe samt att minska sakderisken och att succesivt öka vikterna då det efter 6 veckor kan kännas tungt att öka på. Bättre då att gå ner lite i vikter och i nästa 6-veckorsperiod komma upp i de vikter man vill i slutet.
Skidåkning blir det också minsann! Har inhandlat dem, på fredag är de monterade för att hämtas. Då kommer det en bild!
Strååålande Frida! Du är så j*a bra! Där satt den verkligen! Att nå sina mål är nog det bästa som finns. Ifrågasättandet kring träningen finns även hos mig, men det är bara att ge svar på tal eller bara "vifta bort" det. Alla behöver inte eller kan inte förstå allt underbart som träning ger, eller varför det är så viktigt. Kör på som du gör nu! Du inspirerar mig.
SvaraRaderaBamse kram!
Ååå tack Elin, vi kämpar ihop. Galet kanske, men det ska det vara ibland minsann och vi stärks ju av det och blir såå mycket nöjdare med oss själva. Jag stärks verkligen av dig också. Positivismen flödar omkring oss! :)Tack och kram!
SvaraRaderaJa du e grym Frida! Heja på!
SvaraRaderaJag tror att det är medmänsklig oro. iaf från dom som känner dig. Vill ju inte att ngt ska hända dig. Sen finns det såklart avundsjuka! Vi bor ju i Sverige för guds skull.
Men du e ju ingen blåst bimbo som tränar för att ha stl 32. Så keep it up!
Hugs&kisses!!
Hej Frida!
SvaraRaderaBra jobbat. Än har inte din gamla moster kommit så långt i träningen, men jag går på bandet ett par gånger i veckan inte springer.Har en gång när jag var ung också tränat så där hårt. Jag hade ju juniorrekord i kula engång i tiden.
Kanske skulle be Henrik hjälpa mig med träningen, men då får jag väl hjärtinfarkt.
Ha det bra, men var försiktig så du inte skadar dig.
Moster Ingrid
Heja Frida!!!
SvaraRaderaDu e ju superduktig... bry dig inte om vad andra säger!!! Bara stå på och satsa på dina mål, låter ju som du har koll på vad du gör.
Kroppen ska orka med många år till å skador redan nu skulle ju vara oerhört trist, men träning får den också att hålla igång längre ;-)
Stooor kram
Tess
Jag är så imponerad! Jag tror säkert att en del är oroliga, men det är ju egentligen knäppt. Du satsar ju på träning för guds skull, det är ju hur bra som helst! Om du skulle börja knarka, DÅ skulle jag bli orolig!
SvaraRaderaKör på!
Jo visst kan man bli orolig för sina vuxna barn, men du har tränat förr, så det här är väl ingen skillnad på de mål som du alltid har framför dig stora som små. Lyckas brukar du för det mesta göra.
SvaraRaderaMamma
Vilka kloka ord ni ger mig. Shit nu blev jag glad.
SvaraRaderaAC- nehej dum blondin är jag inte. och storlek 32 är inget för mig. Då orkar man ju för tusan inte lyfta och springa.
Tess- Jag har koll :)och yngste broder har mer än koll.
Moster- Ja för tusan du var och är stark nu med.
Malin B- Så sant så sant, du har rätt inställning för vad oro ska läggas på.
Mamma- Ja du har ju varit med förut vad gäller syskonen Wengs träningar :)